Tübingen, TYSKLAND
Den lilla universitetsstaden Tübingen i södra Tyskland har under de senaste
åren blivit känt för sin medvetna satsning på ett hållbart stadsbyggande. Efter
Berlinmurens fall brottades många tyska städer med konsekvenserna av
demilitariseringen. Plötsligt fanns centralt belägen mark som tidigare tillhört
militären till städernas förfogande. I Tübingen stod kasernerna som
tillhört de franska militärerna tomma och hade successivt börjat förfalla.
Behovet av nya bostäder var stort i och Tübingens nya gröna, politiska
ledning tog beslutet om att pröva sina visioner om en mer hållbar
stadsutveckling. Man började i de Franska kvarteren som tidigare varit en
fransk militärförläggning. De gamla kasernerna rustades upp och inreddes
till bostäder. Andra fastigheter i området uppläts till konstnärer och andra i
behov av lokaler och arbetsplatser.
Bärande idéer var att bevara de gamla kasernerna och blanda dem med nya
bostäder. För att skapa levande och attraktiva offentliga rum såg man gärna till att
bottenvåningarna hade verksamheter och service.
Visionen var en stadsdel med en stark miljöprofil, med levande
bottenvåningar och där bilarna fick ge plats till förmån för gående och
cyklister.
Genom att skapa mindre byggrätter och ge stor frihet i arkitektoniskt
uttryck och materialval åstadkom man en småskalighet med mångfald och
variation.
Staden upplät marken till olika exploatörer men ställde också ambitiösa
krav för genomförandet. Man önskade också involvera det boende tidigt i
processerna och skapade därför även förutsättningar för det man kallar för
"Byggemenskaper".
En byggemenskap innebär att en grupp individer eller
familjer sluter sig samman för att förverkliga sin idé om sitt boende
framförallt i ett flerfamiljshus och på detta sätt blir sin egen byggherre.
Drivkrafterna varierar - det kan handla om att vilja bo ekologiskt, kunna
påverka sin bostads utformning och men även kunna påverka kostnaden för sitt
boende.
Intressenterna finansierar projektet med egna insatser, både ekonomiskt och
med egna arbetsinsatser, från första projektdagen. De boende driver tillsammans
projektet med stöd av professionella utvecklare.
I staden Tübingen finns
ett kommunalt bolag som hjälper till i denna process. De förmedlar kontakter
mellan olika intressegrupper, banker, arkitekter, projektledare och
entreprenörer. För att få en markanvisning måste den blivande byggemenskapen
presentera i sitt förslag hur de uppfyller kvalitetskraven. De kan var
krav på ett visst antal lägenheter för äldre eller handikappade, lokaler i bottenvåningen
eller extra höga krav på låg energiförbrukning.
Att ge sig i en sådan här process kräver ett visst risktagande men
efterhand har också dessa processer formaliserats och utvecklats. Det kan bli
långa och utdragna processer som kräver insatser både i egen tid och i pengar.
Under resans gång kan det finnas motstridiga viljor och risk för avhopp.
Byggemenskaperna passar inte alla och är inte heller den enda lösningen på
ett hållbart och mer demokratiskt byggande. Personligen anser jag att det finns
många fördelar, både för individen och för samhället.
Framförallt ser jag det som ett sätt att ge de boende möjlighet att påverka
sitt eget boende och även kostnaderna genom delaktighet och transparens genom
hela processen.
För samhället är det en stor vinst när de boende blir engagerade i
samhällsplaneringen. Dessutom blir resultatet en större mångfald och en större variation i arkitektoniskt uttryck..
Tübingen, GERMANY
The small university town of Tübingen in southern Germany has in recent years
become known for its deliberate focus on sustainable urban development. After
the fall of the Berlin Wall many German cities wrestled with the consequences
of the demilitarization. Suddenly was centrally located land that previously
belonged to the military to the cities' disposal. In Tübingen stood caserns
that had belonged to the French military empty and began to gradually decay.
The need for new housing was huge in Tübingen and the new green, the
political leadership took the decision to try out their visions for a more
sustainable urban development. It began in the French Quarter, formerly a
French military camp. The old caserns were renovated and furnished to housing.
Other properties in the area was made available to artists and others in need
of room for different activities and workplaces.
The fundamental idea was to preserve the old caserns and
mix them with new housing. To create vibrant and attractive public spaces was
ground floors with activities and service encouraged.
The vision was a neighborhood with a strong environmental profile, with
lively ground floors and where the cars had to make way for the benefit of
pedestrians and cyclists.
By creating smaller development rights and give a great freedom of
architectural expression and choice of materials a small-scale diversity and
variation was achieved.
The city voluntarily donated land to various developers but also established
ambitious requirements for implementation. They also wanted to involve the
residents early in the processes and therefore also created the conditions "Community building".
The concept of a "Community building" is basically to realize
an idea of accommodation where a group of individuals or families join together
and become their own developer. The incentives vary - it can be about wanting
to live ecologically, to influence their residential design and but also could be able to affect the cost of their accommodation.
Stakeholders will finance the project with their own efforts, both
financially and with their own working time, from the first project day.
Residents manage the project with the support of professional developers.
In
the town of Tübingen the municipal corporation helps out in this process. They
arrange contacts between different interest groups, banks, architects, project
managers and contractors. To get a land allocation must the prospective community builders present in their proposals how they meet the quality standards.
They can for example be claims on a certain number of apartments for the elderly or
infirm, activities and service on the ground floor or extra demands for low
energy consumption.
Giving in a process like this requires some risk taking but eventually
these processes also have formalized and developed. It can be long and drawn
out processes that require action both in own time and money. Along the way,
there may be conflicting wills and risk of defection.
The Communitiy building does not fit all, nor is it the only
solution to a sustainable and more democratic building but personally I think
that there are many benefits, both for the individual and for society.
Above all, I regard it as a way to give the residents the opportunity to
influence their own accommodation and also the cost through participation and
transparency throughout the whole process.
For society, I find it a big win when the residents get involved in
community planning. Moreover, the result is a great diversity and variety in
architectural expression.
